Att bara vara mamma!

Jag är less på att bara vara mamma. Jag känner mig som en rebell som vägrar leva i symbios med Bill. Det är ju livsfarligt. I alla fall för mig. En vän till mig sa snällt att “Bill måste varit det bästa som kunde hända dig”. Jag fick inte fram ett ord. Menar hon att det bästa för mig var att bli mamma eller att få Bill? Själv tror jag att det bästa som kunde hända Bill var att få mig och Hampus som föräldrar! Snacka om lyx!

Jag ammade Bill i sex veckor. Jag satt vaken om nätterna och grät medan Bill låg vid mitt bröst och MTV stod på utan volym. Jag ville absolut inte amma men gjorde det bara för att man måste. Den dag jag fick nog började jag leva igen. Då bestämde jag mig snabbt för att inte leva för Bill utan att Bill får hänga på i mitt liv. Och än så länge har det fungerat alldeles utmärkt.

Jag är ingen duktig mamma. Jag är en bekväm mamma. Istället för att krångla till allt försöker jag hitta den gyllene medelvägen. Jag skulle aldrig orka laga middag varje dag, istället går vi till Schmäck och äter bönsallad. Jag orkar inte städa varje dag istället får Bill bada bland kläder som simmar på golvet. Visst får Bill sova i vår säng, men det är bara för att vi vill sova om nätterna och inte bråka med honom. Bill kommer få äta välling om nätterna så länge han vill, bara han sover. Bill får gå på dagis några timmar per dag trots att jag inte har skola varje dag, bara så jag får vara ifred någon gång. Bill får äta choklad, för då blir han nöjd och lugn ett tag.

Att jag sen är duktig på att skryta om Bill, det hör som till!